Mammas Gofisar

 

För exakt ett år sedan 23/4 kl. 21 ringer jag till A och säger att han måste åka tillbaka till Karlstad då jag ligger inlagd för havandeskapsförgiftning. Vattnet har gått och jag har regelbundna värkar. 21.30 kommer han iväg från Torsby efter att ha lämnat gofisen hos sin mormor och morfar. 22.40 är han framme vid förlossningen och 00.02 är gofisa född på storebrors födelsedag.

 

http://hellstromlinn.blogg.se/2014/may/forlossningsberattelse-2.html

 

 

Gofisens förlossning är inte lika tydlig i mitt minne, dels p.g.a. att det är fler antal år sedan han föddes jämfört med lillasyster och dels p.g.a att förlossningen var 10 gånger värre jämfört med lillasysters så jag har förträngt minnena från den och minns bara några detaljer här och där. Tur är väl det för annars hade det inte blivit någon lillasyster. Det som jag minns är att värkarna drog igång på långfredagen den 22/4 och att vi åkte in på natten. Vi fick ligga kvar på förlossningen över natten för att se hur det skulle utvecklas eftersom vi hade så långt att åka. På påskaftons morgon var jag fortfarande öppen 1 cm och då fick vi inte stanna kvar på förlossningen. Eftersom jag inte ville åka hem så tog vi in på patienthotellet istället. På eftermiddagen kom värkarna tätare och blev starkare och då gick vi tillbaka in till förlossningen. Då var jag öppen 4 cm och var då kvalificerad för att få stanna på förlossningen. Det jag minns efter att vi fått vårat rum är att jag badar någon gång under eftermiddagen eller kvällen och att jag runt 20-tiden ber om epidurabedövning. Läkaren kommer strax efter det och prövar att sticka mig men kommer inte åt epiduralrummet där man lägger bedövningen. Han försöker en gång till men samma sak. Då frågar han om jag vill kalla på överläkaren som får göra ett försök. Självklart tackar jag ja och eftersom det är påskaftonskvällen så har överläkaren jour och hon kommer in finklädd minns jag. Samma sak upprepas för henne. Hon gör totalt två försök men det går inte. Sedan kommer vi överens om att det inte blir några mer försök p.g.a. av riskerna. Så nu är kl. 21 tror jag och jag har gått igenom fyra försök till ryggmärgsbedövning men utan resultat. Jag är någorlunda klar runt denna tidpunkt och är öppen 6 cm. Tiden efter detta är tortyr och jag minns inte så mkt. Smärtan av värkarna är ohanterliga och jag vill bara dö. Det är svårt att se något slut på smärtan eftersom det går så långsamt framåt. A tyckte också att detta var den tuffaste tiden och han var mycket ensam med mig också. De tog hinnorna för att påskynda förlossningen men minns inte exakt när. Det som jag kommer ihåg härnäst är att runt 00 på natten så börjar det trycka på som är en kraft som inte går att stå emot. Barnmorskan säger åt mig att jag inte får krysta men jag kan inte låta bli. Då undersöker hon mig och säger att jag är fullt öppen 10 cm och får krysta. Det är en befrielse att få börja krysta för då vet jag att det närmar sig slutet och jag får vara med och hjälpa till under värkarna och smärtan är lättare att hantera. Två steg fram och ett steg tillbaka under en timmes tid. Det känns som jag har över hundra krystningsvärkar innan gofisen kommer men jag har ingen aningen. Det är betydligt fler än tre iaf som med gofisa. När gofisen föds skakar jag av chock att det är över och att jag överelevt denna smärta. Denna smärta önskar jag inte min värsta fiende. Jag säger till A att det blir inga mer barn för det här tänker jag inte gå igenom igen. Detta har han påmint mig om ett antal gånger när jag pratat om att jag vill ha fler barn. Det tar några minuter innan jag börjar glädjas åt och förstår att jag blivit mamma efter denna långa förlossning som gick så bra. Både gofisen och jag mådde bra fysiskt efter förlossningen. Totalt kom jag i kontakt med fyra olika barnmorskor eftersom förlossingen tog så lång tid. Jag minns barnmorska nr.3 mest eftersom henne hade jag med mig mestadels av förlossningen. Det var skiftbyte kl. 22 och gofisen föddes kl. 1.04 på natten. Vi träffade på henne dagen efter förlossningen igen på eftervårdsmottagningen och hon gratulerade oss och sa att det hade blivit en helt annan förlossning för mig om jag hade lyckats få ryggmärgsbedövningen. Den hade gjort stor nytta för mig. Även fast det gör så ont att föda barn så skulle jag göra det om och om igen för att få mina gofisar. 29 timmar med gofisen och 4 timmar med gofisa hade jag regelbundna värkar.

 

Thilde Ingrid Anna född 24/4 2014 kl. 00.02

Hon föddes i vecka 38+2 och vägde 3770 gram och var 50 cm lång