Mammas Gofisar

Ikväll blir det utgång. Vi blir fyra par som ska träffas hemma hos oss först innan vi ska iväg och bowla en timme. Därefter blir det utgång för de som vill. Gofisen ska vara hos sin mormor och morfar. Vi ska dit kl. halv fyra på middag och sedan får gofisen vara kvar när vi åker hem. Ser fram emot kväll och hoppas att det blir trevligt :)


Mina gofisar ;)


Påskafton för ett år sedan är lite diffust för min del. Vi fick iaf ligga kvar på BB natten mellan långfredagen och påskafton. Det var då jag fick pröva lustgas för första gången och det kändes suveränt bra i början. Efter första inandningen kände jag mig berusad ungefär som jag druckit 2-3 glas vin och jag mådde bra. Denna känsla varade tyvärr inte så länge eftersom jag blev mer och mer tolerant. Vi hade ett eget rum och de hade dragit dit en extra säng så att Andreas kunde vara hos mig. Jag hade värkar med 5 min mellanrum hela natten och höll på att somna precis innan nästa värk kom. Jag tog lustgasen vid varje värk. På morgonen bytte de barnmorska och den nya kom in och undersökte mig på morgonen och jag var då fortfarande öppen 1 cm. Då fick vi två alternativ att välja mellan: antingen att åka tillbaks till Torsby och åka tillbaka senare eller att ta in på patienthotellet. För mig fanns det bara ett alternativ när vi inte fick vara kvar på BB och det var att ta in på patienthotellet som låg 5 min gångavstånd från BB (för mig tog det nog 10 min att gå). Tiden på patienthotellet är suddigt för mig. Andreas sa att jag låg i sängen hela dagen och försökte sova mellan värkarna som kom med 5:e min mellanrum. Andreas åkte iväg en sväng på dagen till Ica i stan för att köpa lite mat till sig själv och pepsi till mig. Pepsi var det det enda som jag fick i mig under hela förlosningen.

Sen tror jag att värkarna blev mer intensiva och jag stod inte ut längre att vara kvar på patienthotellet. Kanske runt 15-16 tiden lunkade vi sakta till BB-avdelningen igen. Samma procedur denna gång som när vi kom dit natten innan. Undersökningen visade att jag nu var öppen 4 cm. Detta var tydligen tillräckligt mkt för att vi skulle få ett förlossningsrum och inte bli ivägskickade något mer. Troligen var det nu som jag badade i badkar men jag minns inte riktigt. Lustgas använde jag mig utav väldigt mkt. Kan det ha varit runt 19-tiden som jag blev undersökt igen och var då öppen 6 cm? Då hade jag så pass ont att jag bad om att få bedövning. Jag ville ju ha så mkt smärtlindring som det bara gick. Det här minns jag ganska tydligt och klart att underläkaren kommer in i rummet. Jag måste kuta med ryggen för att han ska kunna lägga bedövningen och det knäpper i mina kotor när han försöker lägga bedövningen. Jag uppfattar inte att han har problem utan tror att allt går som det ska men att det tar tid att lägga ryggmärgsbedövning. Efter ett tag säger han att han har problem att nå epiduralrummet där han ska lägga bedövningen. Han frågar om jag vill göra ett nytt försök? Jag frågar om riskerna och bedömmer att det är värt ett till försök. Samma visa denna gång men nu vill läkaren inte försöka igen. Han erbjuder sig istället att ringa efter överläkaren som hade jour denna kväll efterom han tyckte att det var bättre att låta någon annan sticka mig om vi skulle prova igen. Detta för att en annan läkare kanske kunde se det från ett annat sätt och sticka annorluna. Jag tackar ja till erbjudandet och jag uppfattade det som om överläkaren kom dit ganska snabbt. Hon försökte en gång men lyckades heller inte och frågade om jag ville göra ett till försök. Ett sista ville jag pröva för det var inte så lätt att sitta där och kuta med ryggen och försöka vara still när värkarna kom. Sista försöket misslyckades tyvärr det med. Troligtvis var jag för trång mellan kotorna så att de inte nådde fram. Eller så var jag djup i ryggen eller hade lagt på mig mkt vätska.

Det var bara att acceptera situationen. Kvinnor har ju fött barn i alla tider utan någon bedövning och överlevt. Men det hade blivit en så mkt trevligare förlossning om jag hade kunnat få den där bedövningen. Nästa gång jag blev undersökt var runt 21-21.30 och då kom jag i kontakt med den 4:e barnmorskan sen vi kom in långfredag natt. 5-6 cm sa hon. Va? 5-6 cm. Jag var ju öppen 6 cm för 2 timmar sen. Då har det ju inte hänt någonting. Jag hade ju nästan gått bakåt 1 cm och smärtorna börjader bli outhärdliga. Efter detta greps jag av panik och minns inte så mkt mer förrän jag skulle börja krysta. Älsklingen har berättat att de tog tydligen hinnorna på mig efter att jag fått panik för att det skulle gå snabbare. Jag bad om att få bli sövd eller dödad för smärtorna var så outhärdliga så jag visste nog inte vad jag gjorde. Jag tror att värkarna är som mest intensiva mellan 8-10 cm efterom då ska huvudet tränga sig genom bäckenbenet innan du börjar krysta. Men det gav verkligen effekt att ta fosterhinnorna eftersom jag var öppen 6 cm vid halv tio och strax innan tolv började jag ju krysta. Det innbeär att jag öppnade mig 4 cm på 2,5 timme. Tråkigt nog så blev Andreas lämnad ensam med mig när jag hade som mest panik eftersom det fanns ju flera som födde barn samtidigt och med den regering vi har nu så kan man ju inte förvänta sig bättre. Skatteminskningar leder ju till indragningar. Men det är ju inte personalens fel. De kan ju inte vara på mer än ett ställe samtidigt...Andreas fick tvångshålla fast mig eftersom jag skulle hem. Sen skulle jag ut och hitta en läkare som kunde söva mig, hehe. Jag lyckades inte så bra med det :P Jag fattar inte att jag överlevde och sen när krystvärkarna kom så var det som en befrielse för nu kunde jag vara med och hjälpa till vid varje värk. Även om det fortfarande gjorde jävligt ont vid varje värk så gjorde befrielsen att få hjälpa till och dessutom att veta att nu är det snart slut på smärtan att paniken försvann. Nu fanns det ett slut, jag såg ett ljus i tunneln som gjorde att paniken försvann. 1-1,5 timmme brukar det ta för förstföderskor att krysta. Jag blev erbjuden bäckenbottenbedövning när jag skulle börja krysta men nackdelen med det var att det kunde förlänga utarbetet. Då skiter vi i det sa jag eftersom nu har jag hållt på tillräckligt länge och vill bara få ut bebisen så snabbt som möjligt. En timma tog det att krysta ut gofisen och då tog jag verkligen i för kung och fosterland vid varje värk för att påskynda det.

Kl. 1.04 på påskdagen 2011 föddes våran prins och smärtan släppte omedelbart. Han mådde bra och även jag fast chockad och trött. 29 timmar kämpade vi men det gick till slut. Första minuterna låg jag bara och skakade av chocken att nu var det över och jag hade överlevt. Sedan började jag ta till mig att jag blivit mamma och bara låg och tittade på mitt barn. Så för min del kom inte lyckoruset direkt utan lyckokänslorna kom efter några minuter när chocken lagt sig. Jag uppfattade knapp att de sydde mig i underlivet eftersom jag låg och tittade på min gofis. Det som jag oroat mig som mest för innan var verkligen det mista bekymret av allt :P De sprayade på någon typ av bedövning och sen sydde de några stygn. Man är så fokuserad på sitt barn att man knappt märker eller känner någonting. Tänk att jag sprack så lite när gofisen var så stor. Det finns fördelar med så långdragna förlossningar :)

Nu i efterhand så kan jag säga att det är så mkt värt det. Jag skulle gå igenom samma smärta om och om igen för att få min gofis. Det här är då största gåvan i livet att få bli föräldrer. Bättre än så här blir det inte.

Glad påsk!